På utsidan har jag ett lugn.. jag skämtar oche glad..
Men på insidan skriker jag..
Jag kommer när som helst smälla av.. jag lovar..
Jag vet att jag är ful och fet, så det skulle kännas bättre att slippa bli påpekad om det hela tiden..
Jag vet att jag är helt störd och att ingen gillar mej påriktigt.
Jag vet att jag ofta överreagerar.
Jag vill inte bli påmind om mej själv hela tiden..
Ibland glömmer jag bort att jag är ful, men påminns alltid om det sedan när jag
får någon blick av någon som säger: vittu håll käften jävla miffo.
Jag vet att jag inte har nåt ass ingen byst fetto ben, å bildäck på magen, jag vet att mina armar e taniga å fula.
Jag vet att du lämnade mej för jag inte var tillräckligt bra.
Jag vet att jag är ful som ett helvete..
Jag blir nästan förundrad varje morgon över att spegeln inte spricker på grund av
den fula spegelbild den måste spegla.
Jag vet inte vad som är min mening med livet..
Vad jag gör här nere..
Ofta funderar jag på om någon ens skulle märka om jag dog?
I vintras dog en kille från dethär hållet, och fick 1000tals RIP. kommentarer.
För mej tror jag att folk skulle tänka att jess äntligen kan vi prata öppet skit om henne.
Om folk ens skulle märka att jag var borta.
Hur kan en såhär ful och ynklig varelse få finnas på denna jord?
Jag skulle nog måsta sitta i helvetet med rätta gissar jag..
Varför måste jag leva?
Det är bara en extra mun att mätta, och mycket pengar går på mej.


//Rebecka